Leif Wangin

Så har åter en nationaldag passerat, den 25:e i ordningen, sedan införandet 1983. Vi firar den bland annat till minne att vi 1809 antog regeringsformen som ligger till grund för det statsskick vi har idag. Fram till 1974 då den senaste antogs var den under sina sista år världens näst äldsta skrivna författning. Efter första världskriget tedde den sig ålderdomlig varför man insåg att den borde skrivas om. Man kan ju undra varför det skulle dröja nästan 60 år att omarbeta den.

När dagen blev helgdag fick jag en dag mindre ledigt varje år. Jag arbetar alltid på nationaldagen med Musikkåren men aldrig annandag pingst (om det inte föll sig så att det var den 6 juni. Kan annadag pingst ligga så sent?). Så jag gick back på det. Lite helg-OB visserligen. Det får man ju vara tacksam för.

MEN...
Måste det vara så himla traditionellt. Var är festen? Jag inser att vi inte kommer få samma drag som Norge. Fast där ska man ha klart för sig att gymnasisterna i avgångsklasserna står för mycket av farten i de så kallade "Russe-tågen". Rödrusser och blårusser som är klädda i overaller likt universitetsstuderande som springer omkring och har roligt.
Vårt firande i Linköping följer samma mönster år efter år. Först är det folkdansarna, sedan kör som sjunger fosterländska sånger. Efter det marscherar musikkåren och Livgrenadjärgruppens fanvakt in med föreningar som äger fana. (Militära frivilligorganisationer och hembygdsförening). Sedvanlig flagghissning som aldrig fungerar. Dessutom är flaggstängerna sneda. (Fult!!!) Högtidstal. Manskör som sjunger fosterländska sånger, flaggutdelning, nationalsång och sedan slut. Låter det kul?