BESS, YOU NEVER BE MY WOMAN
eller
VAD HADE BACH GJORT UTAN B/H?
Fakta och fantasier kring H och B och Bess förmedlade av
Sven Berger
Varför används i svenskan bokstaven H för samma skalton som i engelskan heter B, medan B hos oss innebär sänkt H, engelskans "B flat" (Bb)? Engelskans "B sharp" (B#) heter på svenska Hiss (till exempel som ledton i ciss-moll), medan den visserligen ovanliga dubbelsänkningen av den sjunde stamtonen på svenska heter Hessess (hellre än Bess, jämför holländska nedan) men på engelska "B double flat" (Bbb). Varför så olika?
Både tyska och holländska använder tonbokstäver med tillägg av ändelser liknande de svenska för höjning (-is) respektive sänkning (-es). Medan den kontroversiella sjunde stamtonen i tyskan heter H och dess sänkning B som hos oss, säger nederländarna mer konsekvent B respektive Bes. - I romanska språk använder man däremot inte alls tonbokstäver utan istället de så kallade solmisationsstavelserna. Kromatisk höjning markeras i franskan genom tillägg av ordet "dieze", för sänkning tilläggs "bemol" (i skrift oftast uttryckta genom "#" och "b"); italienska och spanska gör på liknande sätt. Den i det här sammanhanget särskilt aktuella sjunde stamtonen heter i detta system "Si" och dess sänkning "Sib", uttalat "Si bemol (Si bemolle)".
tyska, skandinaviska: C D E F G A B H c
holländska C D E F G A Bes B c
engelska C D E F G A Bb B c
franska Ut Re Mi Fa Sol La Sib Si ut
italienska, spanska Do Re Mi Fa Sol La Sib Si do
För att finna förklaringar till dessa olikheter mellan språken får vi söka i musikhistorien. Senmedeltidens sångare och instrumentalister hade både tonbokstäver, delvis ett arv från de gamla grekerna och solmisations-stavelser, "lanserade" av den musiklärde munken Guido av Arezzo.
Tonbokstäverna var alfabetets sju första , alltså A B C D E F G, men med två varianter av B, en högre : B durum, hårt B, motsvarande svenskt H, och en lägre : B molle, mjukt B, motsvarande svenskt B. Beteckningarna "durum" och "molle" har att göra med medeltidens så kallade hexakordlära (nedan).
Den lysande musikpedagogen Guido av Arezzo fann eller uppfann cirka år 1000 en melodi till den gamla Johanneshymnen, en melodi så beskaffad att varje ny fras börjar ett skalsteg högre än föregående fras. På så sätt erhöll hexakordets (nedan) sex toner varsin melodiformel, och första stavelsen i varje fras kom att börja tjäna som tonnamn:
Sjunde stavelsen "Si" uppfanns på 1500-talet, då man börjat tänka mer i banor av dur och moll. Samtidigt ersattes i bland annat italienska och spanska det latinska "Ut" med det mer distinkta "Do". - I senare pedagogik har man dessutom förkortat "Sol" till "So" och bytt ut "Si" mot "Ti" för att erhålla ett konsekvent system av sju olika konsonanter, var och en följd av en vokal. (Några kommer här kanske att tänka på Julie Andrews ledande sånglektion i filmen "Sound of Music".)
De guidonska sex solmisationsstavelserna UT RE MI FA SOL LA bildade ett så kallat hexakord, som består av heltoner, symmetriskt grupperade på ömse sidor om en halvton, MI-FA. Denna sextonsbildning kunde i hexakordläran inta tre lägen i förhållande till de oktavvis cykliskt upprepade tonbokstäverna (ett "naturligt" C-hexakord, ett "mjukt" F- och ett "hårt" G-hexakord):
Tonbokstäver: C D E F G A B H C D E
Hexachordum naturale: UT RE MI- FA SOL LA UT RE MI
Hexachordum molle: UT RE MI- FA SOL LA
Hexachordum durum: UT RE MI- FA SOL LA
Tack vare de bägge systemen kunde man göra "övertydliga" ton-beteckningar genom att säga till exempel C-ut-sol-fa, respektive
D-re-la-sol, E-mi-la och så vidare. Särskilt viktiga var kombinations-namnen B-fa respektive B-mi som uttrycker B:ets funktion i hexachordum molle respektive hexachordum durum och i och med detta dess belägenhet över respektive under ett halvtonssteg mi-fa (halvtonen över A respektive under C). Så förklaras också förtydligandena
"B-molle" (underförstått det B som har funktionen Fa i hexachordum molle) och "B-durum" (det B som utgör Mi i hexachordum durum).
"B-durum" kallades också "B-quadratum" och tecknades med en kantig bokstavstyp medan "B-molle" även hette "B-rotundom" och skrevs med en rundad ("mullig") bokstav. "B-quadratum" ( ) kom i medeltida handskrifter alltmer att likna bokstaven H/h. Särskilt när boktryckeriet kom i gång i Tyskland på 1450-talet och tryckarna fann det praktiskt att välja H/h-typen för "B-quadratum", började man även säga H för den högre B-varianten, ett bruk som genom den gamla östersjökulturen naturligt spreds upp i de skandinaviska länderna.
H och B är en nagel i ögat på vissa musikpedagoger, som helst vill ha ett mer konsekvent system att lära ut. För ett halvsekel sedan ivrades för tonnamnen H och Hess. Idag när svenskan invaderas av engelska ord och uttryck och den afro-amerikanska traditionen har en stark inverkan på vårt musikliv, har B och Bess (som i holländska - se ovan) fått sina förkämpar. Personligen tycker jag, att det vore skada att bryta med vår tradition. Det kan inte belasta undervisningen särskilt mycket att lära ut ett par små pikanta avvikelser, som dessutom kan ge anledning att komma in på ett stycke intressant kulturhistoria. Det är visserligen "inne" att tala om internationell anpassning, men vi borde verkligen inte överväga en omläggning av tonnamnen för svensk del utan att förvissa oss om det finns en stark opinion i de övriga nordiska länderna och Tyskland för samma sak. I en sådan fråga bör inte bara olika kategorier av musikmänniskor utan även till exempel språk- och andra kulturvetare få säga sin mening.
Beträffande ackordnotation, så kallad "gitarranalys", som lika väl som notskriften bör kunna användas över lands- och språkgränserna, vet jag att många håller med mig om att vi kan "hävda vår särart" och egen tradition genom att skriva H respektive Hm för H-dur- och h-mollackord, medan det syns praktiskt nödvändigt att sätta ut ett extra b för B-dur och b-mollklanger, det vill säga Bb respektive Bbm - en inkonsekvent men entydig kompromiss!
Till slut några mycket subjektiva argument, som naturligtvis till stor del bottnar i "födsel och ohejdad vana": kära titlar som Bachs h-mollmässa och Schuberts "ofullbordade" h-mollsymfoni skulle tyvärr byta karaktär om det spröda och lyriska H:et byttes ut mot det trygga och präktiga B.
- Hur skulle förresten Bach utan B/H ha kunnat få till sina fugflätningar över B-A-C-H? Kompositörer som verkar i de andra systemen, måste ju bära något av de mycket ovanliga namnen Bessacb eller Sibemolladosi för att kunna få samma geniala idé! - Och, bleckmänniskor (jag höll så när på att förfalla till att använda det engelskpåverkade "brassfolk"), ni vill väl inte hamna i era nederländska kollegers dilemma att tätt som oftast höra fel på Ess-kornett och Bess-kornett vid stökiga repetitioner!
