Leif Wangin

eller

VAD HADE BACH GJORT UTAN B/H?

Fakta och fantasier kring H och B och Bess förmedlade av

Sven Berger

Varför används i svenskan bokstaven H för samma skalton som i engelskan heter B, medan B hos oss innebär sänkt H, engelskans "B flat" (Bb)? Engelskans "B sharp" (B#) heter på svenska Hiss (till exempel som ledton i ciss-moll), medan den visserligen ovanliga dubbelsänkningen av den sjunde stamtonen på svenska heter Hessess (hellre än Bess, jämför holländska nedan) men på engelska "B double flat" (Bbb). Varför så olika?

 Både tyska och holländska använder tonbokstäver med tillägg av ändelser liknande de svenska för höjning (-is) respektive sänkning (-es). Medan den kontroversiella sjunde stamtonen i tyskan heter H och dess sänkning B som hos oss, säger nederländarna mer konsekvent B respektive Bes. - I romanska språk använder man däremot inte alls tonbokstäver utan istället de så kallade solmisationsstavelserna. Kromatisk höjning markeras i franskan genom tillägg av ordet "dieze", för sänkning tilläggs "bemol" (i skrift oftast uttryckta genom "#" och "b"); italienska och spanska gör på liknande sätt. Den i det här sammanhanget särskilt aktuella sjunde stamtonen heter i detta system "Si" och dess sänkning "Sib", uttalat "Si bemol (Si bemolle)".

    tyska, skandinaviska:       C       D       E      F        G       A     B      H  c

    holländska                         C        D       E     F        G       A     Bes  B  c

    engelska                            C        D       E      F        G       A    Bb     B  c

    franska                                Ut      Re     Mi    Fa      Sol   La   Sib   Si  ut

    italienska, spanska           Do     Re    Mi    Fa      Sol    La  Sib    Si  do

För att finna förklaringar till dessa olikheter mellan språken får vi söka i musikhistorien. Senmedeltidens sångare och instrumentalister hade både tonbokstäver, delvis ett arv från de gamla grekerna och solmisations-stavelser, "lanserade" av den musiklärde munken Guido av Arezzo.

Tonbokstäverna var alfabetets sju första , alltså A B C D E F G, men med två varianter av B, en högre : B durum, hårt B, motsvarande svenskt H, och en lägre : B molle, mjukt B, motsvarande svenskt B. Beteckningarna "durum" och "molle" har att göra med medeltidens så kallade hexakordlära (nedan).

Den lysande musikpedagogen Guido av Arezzo fann eller uppfann cirka år 1000 en melodi till den gamla Johanneshymnen, en melodi så beskaffad att varje ny fras börjar ett skalsteg högre än föregående fras. På så sätt erhöll hexakordets (nedan) sex toner varsin melodiformel, och första stavelsen i varje fras kom att börja tjäna som tonnamn:

Sjunde stavelsen "Si" uppfanns på 1500-talet, då man börjat tänka mer i banor av dur och moll. Samtidigt ersattes i bland annat italienska och spanska det latinska "Ut" med det mer distinkta "Do". - I senare pedagogik har man dessutom förkortat "Sol" till "So" och bytt ut "Si" mot "Ti" för att erhålla ett konsekvent system av sju olika konsonanter, var och en följd av en vokal. (Några kommer här kanske att tänka på Julie Andrews ledande sånglektion i filmen "Sound of Music".)

De guidonska sex solmisationsstavelserna UT RE MI FA SOL LA bildade ett så kallat hexakord, som består av heltoner, symmetriskt grupperade på ömse sidor om en halvton, MI-FA. Denna sextonsbildning kunde i hexakordläran inta tre lägen i förhållande till de oktavvis cykliskt upprepade tonbokstäverna (ett "naturligt" C-hexakord, ett "mjukt" F- och ett "hårt" G-hexakord):

    Tonbokstäver:                       C     D     E     F     G     A   B   H   C    D    E

    Hexachordum naturale:     UT   RE  MI-  FA  SOL LA             UT RE  MI

    Hexachordum molle:                                 UT  RE   MI- FA     SOL LA

    Hexachordum durum:                                       UT   RE     MI- FA SOL LA

Tack vare de bägge systemen kunde man göra "övertydliga" ton-beteckningar genom att säga till exempel C-ut-sol-fa, respektive
D-re-la-sol, E-mi-la och så vidare. Särskilt viktiga var kombinations-namnen B-fa respektive B-mi som uttrycker B:ets funktion i hexachordum molle respektive hexachordum durum och i och med detta dess belägenhet över respektive under ett halvtonssteg mi-fa (halvtonen över A respektive under C). Så förklaras också förtydligandena
"B-molle" (underförstått det B som har funktionen Fa i hexachordum molle) och "B-durum" (det B som utgör Mi i hexachordum durum).

"B-durum" kallades också "B-quadratum" och tecknades med en kantig bokstavstyp medan "B-molle" även hette "B-rotundom" och skrevs med en rundad ("mullig") bokstav. "B-quadratum" (     ) kom i medeltida handskrifter alltmer att likna bokstaven H/h. Särskilt när boktryckeriet kom i gång i Tyskland på 1450-talet och tryckarna fann det praktiskt att välja H/h-typen för "B-quadratum", började man även säga H för den högre B-varianten, ett bruk som genom den gamla östersjökulturen naturligt spreds upp i de skandinaviska länderna.

H och B är en nagel i ögat på vissa musikpedagoger, som helst vill ha ett mer konsekvent system att lära ut. För ett halvsekel sedan ivrades för tonnamnen H och Hess. Idag när svenskan invaderas av engelska ord och uttryck och den afro-amerikanska traditionen har en stark inverkan på vårt musikliv, har B och Bess (som i holländska - se ovan) fått sina förkämpar. Personligen tycker jag, att det vore skada att bryta med vår tradition. Det kan inte belasta undervisningen särskilt mycket att lära ut ett par små pikanta avvikelser, som dessutom kan ge anledning att komma in på ett stycke intressant kulturhistoria. Det är visserligen "inne" att tala om internationell anpassning, men vi borde verkligen inte överväga en omläggning av tonnamnen för svensk del utan att förvissa oss om det finns en stark opinion i de övriga nordiska länderna och Tyskland för samma sak. I en sådan fråga bör inte bara olika kategorier av musikmänniskor utan även till exempel språk- och andra kulturvetare få säga sin mening.

Beträffande ackordnotation, så kallad "gitarranalys", som lika väl som notskriften bör kunna användas över lands- och språkgränserna, vet jag att många håller med mig om att vi kan "hävda vår särart" och egen tradition genom att skriva H respektive Hm för H-dur- och h-mollackord, medan det syns praktiskt nödvändigt att sätta ut ett extra b för B-dur och b-mollklanger, det vill säga Bb respektive Bbm - en inkonsekvent men entydig kompromiss!

Till slut några mycket subjektiva argument, som naturligtvis till stor del bottnar i "födsel och ohejdad vana": kära titlar som Bachs h-mollmässa och Schuberts "ofullbordade" h-mollsymfoni skulle tyvärr byta karaktär om det spröda och lyriska H:et byttes ut mot det trygga och präktiga B.
- Hur skulle förresten Bach utan B/H ha kunnat få till sina fugflätningar över B-A-C-H? Kompositörer som verkar i de andra systemen, måste ju bära något av de mycket ovanliga namnen Bessacb eller Sibemolladosi för att kunna få samma geniala idé! - Och, bleckmänniskor (jag höll så när på att förfalla till att använda det engelskpåverkade "brassfolk"), ni vill väl inte hamna i era nederländska kollegers dilemma att tätt som oftast höra fel på Ess-kornett och Bess-kornett vid stökiga repetitioner!

Rör inte våra svenska militärorkestrar.

Den svenska försvarsmusiken är viktig för hela Sverige!!!

I dagens besparingstider inom försvaret är musiken åter i gungning. Förslag att avveckla Marinens Musikkår i Karlskrona och att bryta samarbetet med Göteborgsmusiken (Flygvapnets Musikkår) finns och så sent som 2006 var även Arméns Musikkår hotad. 

Försvarsmusik har under alla tider varit ett populärt inslag i det kulturella musiklivet. Både som paradorkester och på konsertestraden. I den allmänna samhällsutvecklingen kanske det kan anses som förlegat bland vissa, och de är i så fall inte att klandra. Däremot anser jag att den gruppen är klart underrepresenterad i vårt land. Hur kommer det sig annars att det alltid är välbesökt i vårt konserthus när det kommer en militärorkester?

Varje musik- eller kulturskola med självaktning har en blåsorkester. Vid det senaste nationaldagsfirandet visades på SVT hur man firar runt om i landet och det var snarare regel än undantag att en blåsorkester medverkade, med vuxna eller ungdomar, för att höja feststämningen.

När förra seklet var ungt fanns många militärmusikkårer i Sverige. Idag finns endast en handfull blåsensembler som är helprofessionella och endast en inom försvarsmakten: Marinens Musikkår i Karlskrona. Där till finns ytterligare några som köps in vid speciella behov samt Göteborgsmusiken som gör ca en tredjedel av sin tjänstgöring som Flygvapnets Musikkår.

Därtill finns idag tre värnpliktiga musikkårer: Livgardets Dragonmusikkår. Armens Trumkår och Arméns Musikkår som är blandad med professionella musiker och värnpliktiga. Inom amatörmusiken finns också ett trettiotal hemvärnsmusikkårer som utför viss tjänstemusik.

För att försvaret i framtiden skall få tillgång till musik krävs att man utbildar blåsare och slagverkare inom musik- och kulturskolor. För att utbilda dessa behövs förebilder. Om man nu som föreslagits lägger ner Marinens Musikkår i Karlskrona och bryter samarbetet med Göteborgsmusiken försvinner två mycket goda förebilder för våra intresserade ungdomar. I förlängningen då förebilder inte finns tappar de tron på vad de gör för det finns ingen högsta nivå att se fram emot. Egentligen finns alldeles för få professionella blåsorkestrar i Sverige. Huvudstaden samt västra och sydöstra delen av landet har dessa institutioner. Tack vare entusiastiska pedagoger och orkesterledare varav ett flertal tidigare gjort värnplikten på Försvarsmusikcentrum och/eller haft förebilder som duktiga Regionmusikkårer och Militärmusikkårer ser idag till att det även fungerar på andra ställen. Men hur länge då?

Värnplikten av idag, nu 100 år efter införandet, är förlegad. Framför allt då det inte finns utbildningsplatser i tillräcklig mängd och att risken eller chansen att få göra värnplikten blir som ett lotteri. Det gör att det är svårt att fylla värnpliktsorkestrarna med musiker.

Avskaffa därför dagens värnpliktssystem och inför en utbildning inom hela Försvarsmakten. Det finns många områden där t ex en tvåårig utbildning av folkhögskoletyp med utbildningsdokumentation skulle kunna genomföras. Givetvis inom musik eftersom denna artikel handlar om det men även inom många tekniska delar och inte minst språk som behövs inom de många internationella insatserna för försvaret. Allt självfallet med en gedigen grundutbildning. Utbildningen kommer sedan till nytta för att söka vidare till högre utbildning inom respektive område samt som utbildare eller instruktör i Hemvärnet och Försvarsutbildarna. Utbildningsansvar med kursplaner bör läggas på respektive centra eller befintliga skolor inom försvaret. Utbildningen kan sedan kompletteras inom officersprogrammet och då gärna i samarbete med utbildningsinstitution utanför försvaret, till exempel musikhögskola eller motsvarande.

Det är viktigt för våra ungdomar på våra musik- och kulturskolor att försvarsmusiken får finnas kvar. Många har siktet inställt på att någon gång vara med i någon av våra militära orkestrar. Blir det dessutom en annan ordning inom utbildningen är jag övertygad om att fler kommer att ta chansen att utbilda sig till musiker.

Pompa och ståt behövs. Satsa därför på att musikkårer både civila och hemvärnskårer får ett bra utrymme i vårt kulturliv så finns det chans att fler söker möjligheten att utbilda sig i någon av Försvarsmusikcentrums enheter. Var rädd om de kårer som finns idag och entusiasmera att fler bildas.


Läs mer på www.bevaramarinensmusikkar.se

Då har man åter igen styrt kosan mot Liljeholmens för årets orkesterläger. Samma tankar och oro om hur det ska bli i år som återigen kommer på skam eftersom  det låter kanonbra om ungdomarna. Marscherar gör de så det står härliga till och med fina rättningar.

6 Virvelkaggar med ett brinnande intresse för marschtrumslagning och som gör det jätte bra längsta fram. Vad kan man mer begära av livet?